Mina källor är många och av olika karaktär. Mycken information hämtar jag från diverse artiklar på internet, allt från artiklar på Wikipedia till publicerade avhandlingar. Information hämtar jag även ur facklitteratur, studentlitteratur, arkeologiska rapporter, skrifter av amatörforskare, Riksantikvarieämbetets Fornsök samt från nytryck av t.ex lagböcker, jordeböcker och krönikor.
Mina egna teorier och beskrivningar kommer således ur en mix av olika källor, därav kommer källhänvisningar förekomma mycket sparsamt i mina texter. Endast i de fall jag uteslutande använt en eller ett fåtal källor för samma artikel anges dessa endast summariskt, alltså utan noter i mina texter.
KÄLLOR
Utmed väg 2520 mellan Vedum och Larv, någon km innan Larv på vägens norra sida finner man Lockebacke.
Domarringarna å Lockebacke vid pass 2019
DOMARRINGAR VID LOCKEBACKE
RAÄ Fornsök - Larv 29:1
Årets (2019) andra utflykt gick till Larv mitt i triangeln, Herrljunga - Vara -Falköping, lödragen den 16 mars.
Området är fullt av historiska lämningar efter tidiga svenskar som valt att bosätta sig här vid södra kanten av den bördiga vara-slätten.
Lockebacken var dagens sista anhalt och som det visade sig den enda lämning som lämpade sig för en filmisk flygtur med drönaren.
Lockebacken är en ås som höjer sig över det omgivande platta odlingslandskapet. Platser som denna valdes ofta som begravningsplatser under järnålder och ofta blev dessa åsar till stora gravfält.
På denna ås finns idag sju domarringar, säkert har här funnits fler. Åsen synes mig blivit kraftigt förstörd i väster och norr genom grustäkt i moderna tider.
Denna sorgliga rovdrift av platser med stora historiska värden är tyvärr inte sällsynt i Sverige.
Inte nog med att åsens västra och norra delar är helt bortschaktade så kan jag se flera mindre angrepp i både östra samt södra kanten. Många, många gravar är för alltid förstörda och saknas oss efterlevande.
Brandgravar vad det vanligaste gravskicket under järnåldern. Som regel brändes de döda på bål. De brända benen placerades i ett lerkärl eller träkar som ställdes i själva graven.
Den döde fick oftast gravgåvor med sig på sin resa till dödsriket. Ovanpå graven byggdes sedan gravmonumentet.
Samtidigt måste här meddelas att de lärde fortsatt tvistar om huruvida domarringar är gravmarkörer eller en plats för någon typ av platsmarkering för juridiska möten.
Undertecknad menar att domarringar kan ha tjänat båda dessa syften.
Moderna tiders våldtäkt på Lockebacke. En våldtäkt på våra gemensamma förfäders gravplatser där de vila efter sina strävsamma liv på vår jord - i Larv - i södra kanten av den bördiga vara-slätten, i det som senare kom att bli Sverige.
Omöjligt att fånga en domarring med kamera från marken. Just denna ring är ovanligt stor, dess diameter mäter 19 meter men antalet stenar är mer ordinärt, 9 stycken. Nästan uteslutande räknar domarringar i allmänhet ett ojämnt antal stenar i sina respektive ringar.
Vissa menar att det ojämna antalet stenar kommer av att de tjänat som tingsplatser och att varje familje eller mindre grupp hade sin egen domarring som en plats för att avgöra olika tvister på. Samtidigt menas på att vissa domarringar kom att tjäna som tingsplats för långt större områden.
Den stora domarringen på Lockebacken skulle mycket väl kunna vara en sådan tingsplats dom tjänat ett större område då den är ovanligt stor.
Här en domarring av mer ordinär storlek på samma ås, Lockebacken.
Drönar-film med fokus på Lockebackens största domarring samt på det område intill gravarna där de människor som anlade graven hade sina boplatser och odlingar vid !
Här, just på denna ås, gravlade de som levde sina liv här i Larv för länge sedan sina hövdingar. Undersökningar har visat att just dessa människor levde under järnålder, d.v.s. för si så där 2000 år sedan. Tänk - att även här på våra breddgrader förekom en livskraftig kultur samtidigt som Jesus levde sitt liv i trakterna mellan dagens Libanon och Israel.
Efter dagens studier av området kring Larv, med alla sina grannsamhällen vars namn ofta slutar på den mycket gamla ändelsen -um, Vedum, Edum, Bragum, Naum, Kvänum, Fåglum m.fl. så har jag funnit att gravfältet Lockebacke sannolikt ligger invid en forntida huvudled genom riket. Jag gissar att denna väg är en del av ,den åtminstone den medeltida, vägen mellan Lödöse och Skara. Alltså skulle man kunna hävda att dagens väg 2520 är en del av forntidens E20.
Vidare gissar undertecknad att vägen efter c:a 6km nordost härom kom att passera en av Biskop Bengt den Godes broar, nämligen över Björnabro som slogs över Lidan under 1100 talets senare del.
Undertecknad har ytterligare en försiktig gissning som säger att sträckningen gick från Lödöse via Gräfsnäs, Sollebrunn, Nossebro, Vedum, Larv, Kvänum och till Skara. Åtminstone under vår svenska medeltid torde denna sträcka kunna beläggas. Undertecknad menar dock att sträckningen säkert har långt äldre anor.
Här ovan ses i alla fall ett ståtligt bevis för att en väg löpt här, alldeles intill Lockebackens gravfält vid anno 1707.
Vilken vacker sten ! Stenen har placerats här under Karl XII:s regering. Även om vi känner till att redan Gustav Vasa hade synpunkter på hur landets vägar skulle byggas och underhållas.
Att milstenarna först kom på plats längs vårt dåvarande vägnät har vi Drottning Kristina att tacka för. 1649 utfärdade hon en ny gästgivareordning som ålade landshövdingarna att bevaka att vägunderhålls-skyldigheten fullgjordes.
Vidare bestämdes att vägarna skulle mätas så att alla mil blev lika långa, samt att vid varje mil skulle sättas upp ”vissa stenar och kännemärken, den resande man till efterrättelse”.
NOTERBARA KÄLLOR FÖR DENNA ARTIKEL
VÄGVERKET - Publikation 2007:39
